Paul Auster har, sedan jag råkade snubbla över New York-trilogin nångång på nittiotalet, varit en av mina husgudar. Ingen kunde som han skriva så rent, så krispigt och klarsynt, och ändå så mystiskt och tankeväckande. Med böcker som Månpalatset och Leviathan befäste han sin plats i min bokhylla.
Sen började det gå utför. De senaste böckerna har jag läst utan nån egentlig behållning alls, bara för att Paul är Paul. Man in the Dark, Resor i skriptoriet, Illusionernas bok... jag skulle inte kunna redogöra för någon av dem ordentligt, de var verkligen snabbt glömda. Jag gillar fortfarande hans språk, men tycker han saknar sina spännande övertoner från förr.
Nu har Invisible kommit (bara 123 kr på adlibris – herregud vad det har blivit billigt med böcker!), och jag är nästan lite rädd. Känner att det här är Austers sista chans. Är inte den här bra, släpper jag honom. Så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar