lördag 14 november 2009

Knäcktäcket saknas


Det finns inget som en släng av flunsan när det gäller att få tid att läsa ut en bok eller två. Igår använde jag min feber till att läsa ut Marian Keyes nya tegelsten The Brightest Star in the Sky. 614 sidor låter mastigt, men som vanligt i hennes böcker är graden på typsnittet av en storlek som för tankarna till barnböcker. Varför gör de så? Hör det till genren? Typ "det här är ju chicklit, och läsarna är inte så smarta, de behöver stor text"? Med en formgivning som en mer litterär bok hade den här varit på gissningsvis 300 sidor.

Anyho, den var lite av en besvikelse. Känns lite bittert att skriva det, eftersom Marian är en av mina husgudar. Och boken är ju inte dålig, långtifrån. Ibland glimtar det till av de där speciella marionismerna: 

"Her central nervous system was made of cast-iron. A valium wouldn't have known what to make of it; it would have lain down and cried."

Tyvärr är det lite för sällan riktigt kul. Visst finns här sköna karaktärer, som kaxiga taxichaffisen Lydia, eller självgode tv-trädgårdsmästaren Fionn. Men det känns som om Keyes har ansträngt sig för att skriva en feelgood-bok, och det är ju inte riktigt hennes grej. Hennes böcker brukar vara feelgood med en rejäl dos feelbad för att anrättningen inte ska bli för mesig. 

I den här boken blir det för tandlöst – lite som en creme brûlee fast utan det knäckiga täcket. Men jag älskar dig ändå, Marion. Såklart.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar