Mäh!

Kan någon förklara lockelsen i detta? Och hur det kan vara okej? Visst, copyrighten har säkert gått ut och yada yada, men MORALISKT, hur kan det vara försvarbart? Och läsbart?

M v h, 

Kulturkonservativ tant som aldrig läst en vampyrbok heller

Knäcktäcket saknas

Det finns inget som en släng av flunsan när det gäller att få tid att läsa ut en bok eller två. Igår använde jag min feber till att läsa ut Marian Keyes nya tegelsten The Brightest Star in the Sky. 614 sidor låter mastigt, men som vanligt i hennes böcker är graden på typsnittet av en storlek som för tankarna till barnböcker. Varför gör de så? Hör det till genren? Typ "det här är ju chicklit, och läsarna är inte så smarta, de behöver stor text"? Med en formgivning som en mer litterär bok hade den här varit på gissningsvis 300 sidor.

Anyho, den var lite av en besvikelse. Känns lite bittert att skriva det, eftersom Marian är en av mina husgudar. Och boken är ju inte dålig, långtifrån. Ibland glimtar det till av de där speciella marionismerna: 

"Her central nervous system was made of cast-iron. A valium wouldn't have known what to make of it; it would have lain down and cried."

Tyvärr är det lite för sällan riktigt kul. Visst finns här sköna karaktärer, som kaxiga taxichaffisen Lydia, eller självgode tv-trädgårdsmästaren Fionn. Men det känns som om Keyes har ansträngt sig för att skriva en feelgood-bok, och det är ju inte riktigt hennes grej. Hennes böcker brukar vara feelgood med en rejäl dos feelbad för att anrättningen inte ska bli för mesig. 

I den här boken blir det för tandlöst – lite som en creme brûlee fast utan det knäckiga täcket. Men jag älskar dig ändå, Marion. Såklart.

Min laminerade

Ni vet den laminerade listan? Den i Vänner, där man har fem namn med kändisar som det är ok att ligga med om man får chansen, trots att man är i ett förhållande?

Så här ser min lista ut:

1. Jon Hamm

2. Jon Hamm

3. Jon Hamm

4. Jon Hamm

5. Jon Hamm

PS: Jon Hamm är alltså skådisen som spelar Don Draper i Mad Men.

PS 2: Det finns mycket intelligentare saker att säga om Mad Men, men just ikväll var det här vad jag ville säga.

"I only wanted to see you laughing in the purple rain."

Har ni nånsin funderat över hur inredningstrender blir till. Vem är det egentligen som bestämmer vilka färger som gäller i sofftyger och kavajer?

Jag brukar testa säsongens färgtrender genom att ställa mig några meter ifrån tidningshyllan på Konsum. Nästan alltid framträder ett färgband i mitten av hyllan eftersom tidningarna envisas med att använda sig av samma färgskalor samtidigt.

Just nu är det lila och orange. I alla möjliga nyanser och på alla möjliga ställen. Kuddar, soffor, gardiner och mattor. Den ena färgen dominant och den andra som garnityr. Gärna med nån liten detalj i rosa eller mörkt grönt.

Och det stannar inte i inredningens värld. Om du läser detta vid datorn på jobbet, kolla dig omkring och du lär hitta lila och orange plagg på åtminstone hälften av dina medarbetare. Och skratta inte när du hittar de rosa och gröna accessoarerna.

Men vad beror det på att människor klär sig och inreder så uniformistiskt? Det ligger nära till hands att gissa att alla inredare och inköpare går samma inspirationskurser men jag är övertygad om att det finns andra allvarligare orsaker. Man behöver inte ha speciellt många högskolepoäng i konspirationsteori för att tro att det finns starkare krafter bakom dessa masshypnoser som drabbar världen så fort snön smälter eller bladen ändrar färg.

Bilden som etsar sig fast är en ond (eller god men det är på något sätt lättare att koppla masshypnos till ondska) hånskrattande man med halvgalet utseende som drar i små tåtar och vips har en ny färgtrend uppstått.

Det är naturligtvis svårt att leta fram vilka dessa färggudar skulle kunna vara och det är naturligtvis ännu svårare att bevisa. Men jag har undersökt saken och även om det handlar lite grann om rykten a la Flashback tror jag mig ändå vara något på spåren.

De huvudmisstänkta är:

Om man vill tro på detta är upp till var och en men i vilket fall återstår tre frågor: Vill man se ut som Jokern? Vill man inreda sitt hem som GB-familjen? Och kommer alla att ha vitt smink i ansiktet till jul?

Auster får en sista chans

Paul Auster har, sedan jag råkade snubbla över New York-trilogin nångång på nittiotalet, varit en av mina husgudar. Ingen kunde som han skriva så rent, så krispigt och klarsynt, och ändå så mystiskt och tankeväckande. Med böcker som Månpalatset och Leviathan befäste han sin plats i min bokhylla. 

Sen började det gå utför. De senaste böckerna har jag läst utan nån egentlig behållning alls, bara för att Paul är Paul. Man in the Dark, Resor i skriptoriet, Illusionernas bok... jag skulle inte kunna redogöra för någon av dem ordentligt, de var verkligen snabbt glömda. Jag gillar fortfarande hans språk, men tycker han saknar sina spännande övertoner från förr. 

Nu har Invisible kommit (bara 123 kr på adlibris – herregud vad det har blivit billigt med böcker!), och jag är nästan lite rädd. Känner att det här är Austers sista chans. Är inte den här bra, släpper jag honom. Så det så.

Two is a trend – litterära spöken

Som jag väntade på Audrey Niffeneggers nya roman! Kvinnan med det underliga namnet skrev ju Tidsresenärens hustru, som kvalar in på min topp-fem-EVER när det gäller böcker.

Och nu äntligen, för några veckor sen damp den förbeställda darlingen ner i brevlådan. Her fearful symmetry heter den, och handlar om amerikanska tvillingparet Valentina och Julia, som ärver en våning i London, precis intill Highgate Cemetery, efter sin faster Elpeth. Men har Elspeth verkligen lämnat våningen? 

Precis som med Tidsresenären så måste man – om man ska läsa den här boken med behållning – bestämma sig för att övernaturligheter är okej. Har man bara gjort det, så är det fantastisk läsning. Stämningsfull, varm, sorglig, lite kuslig, och med ett enkelt men en liten aning skruvat språk.

Inte nog med det – när denna pärla väl låg hundörad och utläst och gonade sig i bokhyllan, så kom nästa förbeställning – amazon är the shit – Marian Keyes nya The Brightest Star in the Sky. Eftersom Marians hela författarskap också ligger på min topp fem (räkna inte efter nu, det blir bara jobbigt), så var lyckan total.

Och döm om min förvåning när den allvetande berättaren i romanen också verkar vara nåt slags spöke/ängel/övernaturligt väsen! (Obs, ingen spoiler, det kommer fram redan i första kapitlet). 

Så, har vi en spöktrend eller?